Shihan Howard Collins, 7:e Dan, har hittills ägnat 40 år åt karate. Han är en levande legend inom karatevärlden och fortfarande lika hängiven som när han var femton.
- Jag hittade något i livet som jag gillade och höll fast vid det. That´s it! Hobbyn blev ett jobb som blev mitt liv och passion, säger han.
Man skulle kunna tro att han någon gång har frestats att sluta. Men han ser uppriktigt häpen ut när han får frågan.
- Det har aldrig fallit mig in. Nej, nej, nej, säger han och skakar på huvudet.
Första gången han såg något som liknade karate var i mitten på 60-talet, på bio hemma i Mountain Ash i Wales. Han var 15 år.
- På den tiden såg slagsmål på film inte ut som i dag. Det handlade om ett handkantsslag mot nacken och så var det klart, säger han leende.
Men någonting i det där fascinerade och han började leta efter en karate-klubb. Han fann den i Cardiff, 20 miles hemifrån.
- Men det var inte alls som i dag, när eleverna har tillgång till högbältade instruktörer och får allt serverat på ett fat, säger han och berättar hur han och kompisarna lärde sig teknik för teknik ur Sosais bok ”This is Karate”.
- När vi väl bemästrade en teknik höll vi fast vid den som något oerhört värdefullt, som om den var en juvel.
Så småningom uteblev kompisarna.
- Men för min del var det bara att fortsätta, eftersom karate fortsatte att fascinera mig. Det var dynamiskt. Jag utvecklades, blev bättre och snabbare, minns han.
Det var inte bara den hårda träningen som lockade, utan också självdisciplinen, regelverket, respekten för andra – välkända teman för dem som tränar på Göteborgs Karate Kai i dag. Hela tiden kände Howard Collins att det fanns mer att lära sig. Och det känner han fortfarande, efter 40 år:
- Ja, det finns hela tiden utrymme för förbättringar, för perfektion.
Sökandet efter förbättringar förde honom till Japan. Han var 21 år och hade bestämt sig för att satsa allt på ett kort efter att ha läst i amerikanska Black Belt om Sosai Oyamas obarmhärtigt hårda träning. Japanerna var försiktigt avvaktande när han dök upp. Utlänningar, Gai-Jin, sågs med viss misstro.
- Det var inte något varmt välkomnande med parader, säger Howard Collins med ett skratt.
Men han vann snart de andras respekt. Under två års oerhört intensiv träning direkt under Sosai nådde han tredje Dan, och var den förste som klarade hundramannafighten på en och samma dag. En närmast ofattbar prestation.
- När jag återvände till Wales började jag jobba som glassleverantör – det var det jobb jag kunde få – och startade min egen dojo. Snart tog undervisning i dojon all min tid och jag sa upp mig.
Sedan dess har han arbetat heltid med karate. I början tävlade han också, kom på andraplats i Kyokushin All Japan Tournament 1972 och avslutade tävlingskarriären med en femteplats i VM 1979. Fyra år tidigare hade han värvats som instruktör till Göteborgs Karate Kai.
- Men, säger han och lutar sig framåt, jag är inte i första hand intresserad av att utveckla fighters. Visst vill vi producera goda fighters också, men målet är att utveckla människor.
- Om jag kan hjälpa dem som tränar att utveckla sin mentala kapacitet och bli starkare – det är det verkligt intressanta!
För drygt tio år sedan fick han sitt sjunde Dan av Sosai Oyama, en ynnest som varit ytterst få förunnade. Ett halvår senare, i april 1994, dog Kyokushins grundare. Han tvekar inte när jag frågar hur länge han ska hålla på:
- Alltid, hoppas jag! Jag kan inte se mig själv sluta undervisa i karate. Det kan komma en tid då jag är här tre gånger i veckan istället för fem. Men att sluta – no! Under årens lopp samlar man på sig så mycket kunskap och börjar förstå mer. Att inte lära ut det vore bara dumt.
Shihan Howard Collins om…
…disciplin:
- Det är lätt att tvinga på någon militär disciplin. Svårigheten är att behålla disciplinen utanför dojon. Självdisciplinen. Att tvinga sig att göra nödvändiga saker man kanske inte tycker om.
…städning:
- Det är en del av träningen att städa dojon efteråt. Det fanns en kille som aldrig anmälde sig frivilligt, så jag utsåg honom till en av städarna en dag. Ändå tänkte han gå hem utan att städa. Jag sa att han inte behövde komma tillbaka mer.
…K1 och liknande:
- Det har inget att göra med budo. K1 handlar om att slåss för pengar. Det lustiga är att Kyokushin på sätt och vis startade K1. När Sosai startade knock-down-systemet var vi de enda som ägnade oss åt fullkontakt-karate. Han ville visa att karate var på riktigt och inte någon balett. Det ledde till att en del gick vidare med egna varianter och kom upp med sånt som K1 och andra free-fighting-stilar.
…Sosai Masutatsu Oyama:
- Han var en mycket vänlig, generös och ödmjuk man, samtidigt som han var strikt och bestämd. Han hade en otrolig utstrålning – när han kom in i ett rum stannade allt upp.
…Kyokushin efter Sosais död:
- När Sosai dog uppstod förvirring. Alla gjorde lite olika varianter på samma tema. Under de senaste tio åren har vi försökt ena oss igen. Som teknisk direktör försöker jag hålla alla på samma spår.
…den mentala sidan av karate:
- Vi talar bland annat om Ki, den inre energin. Det kan uppfattas som vagt och en del kan aldrig förstå den sidan. Det är okej. De tränar fortfarande karate, men de utvecklas inte fullt ut. Men om man talar med dem som tränat länge säger de alltid hur mycket det har hjälpt dem i det övriga livet. Så någonstans längs vägen har de lärt sig att till exempel fokusera.
…Kumite (fighting):
- Alla tycker inte om kumite. Jag förstår det. Men genom att ändå gå upp i dojo-fighting och göra det man är rädd för utvecklas man. Det är en sida. En annan är att man utvecklar sin balans, tajming, fokus och förmåga att kontrollera teknikerna. Vi vill alla vinna och det är okej, men det viktiga är att man fightas med sig själv.
… om svårigheten att få sponsorer:
- Vi uppfattas som våldsamma och farliga. Och det vill företagen inte bli associerade med. Det beror bara på att de inte förstår. Människor är okunniga vad gäller karate och det verkar som om de inte heller vill förstå. Precis som strutsen stoppar de flesta hellre huvudet i sanden.
|
