Shihans tankar

Howard Collins är chefsinstruktör på Göteborgs Karate Kai och respekterad i karatekretsar jorden runt. Men han lutar sig inte tillbaka mot gamla meriter, förvissad om att redan ha funnit ”den yttersta sanningen”.

Shihan ifrågasätter och omprövar för att utveckla Kyokushin, och för att fortsätta utvecklas inom Kyokushin.

För den som träffar Shihan civilklädd och utanför dojon uppfattas han nog som en artig gentleman med en humoristisk glimt i ögonen, alltid snar till skratt, mån om sina medmänniskor. För dem som tränar på Göteborgs Karate Kai är han den obestridde ledaren och rättesnöret, en instruktör som alltid lockar fram det bästa ur sina elever och alltid kan variera den hårda träningen med oväntade inslag.

I den här intervjun delar han frikostigt med sig av sina tankar kring karate och personlig utveckling. Efter Kyokushins grundare Sosai Masutatsu Oyamas död 1994 uppstod kaos och sönderfall. I dag har situationen stabiliserats, med flera olika organisationer. Några samarbetar, andra inte.

– Vår organisation är den största, tror jag. Vi erbjuder en stabil organisation som är åtminstone i viss mån demokratisk. Vi har ingen diktator, om jag säger så. Utom i den här dojon! tilläger han med ett uppsluppet skratt.

Shihan säger att splittringen till stor del har orsakats av ”politik och pengar – i synnerhet i Japan”.

– Den utveckling jag skulle vilja se är inte nödvändigtvis att vår organisationen växer kraftigt i antal medlemmar. Men jag skulle vilja att den växer när det gäller kunskap. När det gäller fighting är vi rätt okej, men tekniskt kan vi förbättras.

– Särskilt vad gäller kata och applikationer, det vi kallar bunkai. Om vi inte fokuserar mer på det finns en risk att vi vandrar längs samma väg som alla andra kampsporter, där vi blir mer sportorienterade och börjar tänka på olympiska spel och liknande. Jag skulle hellre stå kvar ensam och försöka bibehålla och utveckla det som är kärnan i Kyokushin.

Han betonar att han vill göra sin del för att påverka utövarna i rätt riktning, i så hög grad att det är ”My way or the Highway”.

–  Ja. Passar det inte, så ”fair enough”.., säger han och visar med en gest var utgången finns.

Även i tidigare intervjuer har Shihan uttryckt oro för att Kyokushin kan komma att urvattnas till enbart ett system för tävlingsfighting. Den här gången är han mer positiv.

–  Jag tycker det verkar som om folk börjar vakna upp och inse att de måste ”lära om” en del. Det finns hopp!

Det betyder naturligtvis inte att fighting, kumite, och tävlingar är oviktiga. Kumite är lika viktigt som kihon och kata. Och tävlingar spelar en stor roll i alla kampsporter, inbringar en hel del pengar och lockar många åskådare. Ur marknadsföringssynpunkt är stora tävlingar ovärderliga.

–  Ta VM, som lockar 10-12 000 åskådare. En utsåld arena! Så det är bra för oss – så länge vi inte får för oss att låta den sidan av Kyokushin leda oss. Den kan vara ett av flera mål, men får aldrig bli huvudmålet.

Men vad är då målet? Och vad menas egentligen med ”Den yttersta sanningens väg”?

–  Hård träning! svarar han omedelbart och skrattar gott. Hård träning, disciplin, gott uppförande… That´s it. Teknik och annat kommer efterhand.

Men är inte hård träning, disciplin och gott uppförande snarare verktyg för att nå den yttersta sanningen vilken den nu är? Shihan nickar instämmande.

– Jo, jo! Den yttersta sanningen jag vet inte om vi någonsin kan säga vad det är. Jag tror att den kan se olika ut för olika personer eftersom vi har olika förutsättningar. För en individ kan den yttersta sanningen vara att utföra en kata oerhört bra. Det handlar om ett ögonblick i tiden där man känner att ”Så ska det vara!” Men det är omöjligt att alltid ha den känslan. Den är flyktig. Kanske kan det kallas den yttersta sanningen

– när allt känns precis rätt. Den yttersta sanningen är hur du som individ upplever och ser den.

Ett mål kan vara att försöka förlänga de ögonblicken eller uppleva dem oftare.

–  Ja, du kan göra en kata hundra gånger och uppleva den där fantastiska känslan en enda gång. Under de följande hundra gångerna kanske du upplever den två gånger. Vi vet av erfarenhet att det är väldigt, väldigt svårt. Något går alltid fel. Det kan vara balansen eller ett förlorat moment, tappad fokus…

Kanske är det så enkelt att den yttersta sanningen inte låter sig definieras. Men att Kyokushin är något mer än bara en form av fysisk träning kan de flesta elever intyga, även de som lämnat klubben för många år sedan.

–  Det är rätt fascinerande. Före detta elever brukar alltid berätta hur mycket träningen här har hjälpt dem i deras arbete eller studier. Men de kan aldrig sätta fingret på något specifikt och säga ”det är på grund av det här…”  Jag tror att det handlar mest om den attityd vi har i Göteborgs Karate Kai. Respekt för varandra, att vi alltid gör vårt bästa och stödjer varandra. Vi träffar varandra hårt men det handlar i slutänden om att hjälpa varandra att bli bättre.

– En del tidigare elever säger att träningen här var den bästa tiden i deras liv. Sedan fortsatte de med annat. Men för några människor varar den tiden en livstid!

För Shihan handlar det bokstavligen om en livstid, från det att han som 15-åring upptäckte karate hemma i Wales. Han säger att han aldrig blivit trött på Kyokushin, aldrig uttråkad, att det alltid funnits nya spännande utmaningar. Han går så långt som att säga att han aldrig önskat göra något annat.

– Det är väl sådan jag är, det ligger i mitt dna! Det är en ”bug”, det är sökandet efter den yttersta sanningen, förmågan att förstå vad jag gör och att försöka förbättra det, att se svagheter i systemet. Jag gillar stilen, men det kan finnas enskilda svagheter i systemet, alltså teknikerna – jag vill se hur vi kan förbättra systemet utan att förändra stilen.

– Av någon anledning blev det karate för min del. Så snart jag börjat stod det helt klart för mig. Det är väldigt konstigt. Jag förstår det egentligen inte själv.

De flesta som börjar träna Kyokushin slutar efter ett tag. En del efter några månader, andra efter många år. Få fortsätter oförtrutet. Shihan är en av dem. Och han kan helt enkelt inte tänka sig att en dag sluta.

– Nej, nej, nej, nej! Det är en helt omöjlig tanke, säger han och slår ifrån sig med båda armarna.

Till och med om klubben en dag skulle upplösas och försvinna, skulle han fortsätta att utöva Kyokushin.

– Ja, jag skulle hitta något sätt att fortsätta. Men att sluta? Nej, det är omöjligt. Att träna karate handlar inte bara om att förbättra sig själv, utan också om att förbättra andra. Dela med sig av de kunskaper man själv har fått.

Shihan har undervisat andra i karate sedan han var 16 år, samtidigt som han fortsatt sin personliga utveckling inom Kyokushin. Han har inga högskolepoäng i pedagogik, men en naturlig och välutvecklad talang för att undervisa och leda.

– Jag förstår att man kan bli trött på träningen, om man gör samma saker gång på gång och inte tycker att det sker någon utveckling. En del av mitt jobb är just att försöka förklara varför vi måste göra samma sak gång på gång. Som under träningen i går kväll, där jag kunde visa hur praktiskt självförsvar kan bygga på dessa grundtekniker. Så att eleven får en bild av att det faktiskt är användbart.

– Människor behöver nya intryck. Om man bara marscherar upp och ner som jag fick göra i Japan i två år är det inte så bra. Visst, man blir starkare och får en bättre teknik, men hjärnan blir slö. Alla behöver lite extra stimulans ibland. Det kan handla om bra teknik, balans, förmåga att koordinera, skifta kroppsvikten. Därför är det bra att kasta in oväntade saker då och då. Och det finns så otroligt mycket att ösa ur. Under en och en halv timma kan man inte träna allt.

– Elever förväntar sig ofta att lära sig nya saker hela tiden. Men så fungerar det inte. Man lär sig nya saker, hamnar på en platå och blir bara långsamt bättre på det man lärt sig. När man kommer till den där platån finns två val att sluta eller att bita ihop och fortsätta. Om man väljer att fortsätta kommer man till nästa utvecklingsfas, som också slutar på en platå. Och sen kommer nästa, och nästa och nästa. Hela tiden nya utmaningar.

– Som elev kan man uppleva att man fastnat, att man inte kommer längre, och ifrågasätta varför man gör det här. Det är då det är dags för lite reflektion: Hur bra eller snarare dålig var du för tre, fyra år sedan? Eller när du började? Se så långt du har kommit! Men många ser inte tillbaka på det sättet.

Som elev på Göteborgs Karate Kai kan man inte låta bli att häpna över Shihans förmåga att se svagheter hos enskilda individer i en stor grupp. Men själv tycker han inte att det är så märkvärdigt.

– Det är inte bara för att det är mitt jobb, men jag är här hela tiden och känner mina studenter. Jag vet hur de är. Ibland kan jag se att någon inte är fokuserad eller har en dålig dag. Eftersom vi jobbar i grupp är det svårt att vara personlig med var och en. Men jag försöker. Jag ser trettio individer och eftersom alla gör samma basteknik är det ändå lätt att se om någon gör något annat eller inte hänger med riktigt.

Shihan vill inte bara undervisa i tekniker, utan också förmedla andra kvaliteter. Själv nämner han spontant ”good manners” – gott uppförande – som exempel.

–  Det är väldigt viktigt, tycker jag. Det kostar ingenting och det reflekterar vem du är. Du behöver inte vara miljonär för att ha gott uppförande, och du behöver inte vara den fattigaste i världen för att ha det. Gott uppförande handlar om respekt för andra, inte om var man själv befinner sig i livet. Så det är viktigt. Och det kommer väl från karaten

– vi bugar alltid för varandra innan vi tränar och innan vi börjar fightas. Så gott uppförande, respekt, är viktigt.

–  En annan viktig sak är självdisciplin. Det är den som gör att man fortsätter träna även i perioder när det kan kännas tungt. Det är så lätt att stanna hemma och tänka att ”Jag gör det där i morgon i stället”. Det är där självdisciplinen kickar in och man säger ”Nej, jag måste dit åtminstone två gånger i veckan. Det är inget val, utan bara något som måste göras”.  Den inställningen kan återspeglas i arbetet och livet, där man till slut förstår att man måste ta itu med de besvärliga sakerna först.

Kyokushin kan tyckas vara ett oföränderligt system, men så är det inte. Tekniker har förändrats, lagts till och tagits bort under årens lopp. Och även om Kyokushin är en förhållandevis ung stil, bygger den på flertusenåriga traditioner som fördes från Kina via Okinawa till Japan. Shihan är intresserad av att försöka återföra en del som gått förlorat på vägen.

– Ja, till exempel en del ursprungliga element som tagits bort av säkerhetsskäl vid tävlingar men som kan utövas i dojon. Vi bör lära oss låsnings- och stryptekniker, kasttekniker och så vidare. De är en del av karaten. Men karate kan ha blivit en aning urvattnat för att göra det mer acceptabelt för allmänheten. I dag är vi en hel del som försöker gå tillbaka och titta på vad som tagits bort och som saknas.

Det är i kraft av sin erfarenhet och pondus han nu kan ifrågasätta och ompröva delar av Kyokushin, inklusive hur ett bra träningspass ska vara upplagt.

– Jag tror att jag har börjat ifrågasätta en hel del som jag fick lära mig i början. För precis som alla andra sa jag bara ”osu!” och gjorde det jag blev tillsagd. Det är ju så det är. Även om man inte gillar det säger man ”osu!” och gör det som krävs. Men nu är jag i en position där jag kan analysera och fundera över om det och det verkligen är rätt. Jag letar efter svar snarare än att bara acceptera det någon annan sagt. Men det tog lång tid att nå till det stadiet. Så på det sättet har jag utvecklats. Mina elever får inte samma sak som jag fick…

Karaten finns med honom hela tiden, antingen medvetet eller halvt undermedvetet.

– Ja, det finns inte en dag när jag inte funderar över det. Mest rör det teknik. Tack och lov behöver jag inte ägna så mycket tid åt pappersarbete för klubben. Men jag tänker på karate, det finns med mig hela tiden eftersom jag försöker utvecklas och hitta nya idéer och kanske skriva fler böcker…

Det har gått flera decennier sedan Shihan Attila lockade honom till Göteborgs Karate Kai. Den gången kunde han inte föreställa sig att han skulle bli kvar här så länge.

– Nej, jag tyckte bara att det var en god idé då. ”Varför inte?” tänkte jag, eftersom inget höll mig kvar i Wales. Och plötsligt hade det gått 30 år..!

Jan Sprangers Reporter